Content on this page requires a newer version of Adobe Flash Player.

Get Adobe Flash player

l START l BAKGRUND l PRODUKTIONER l WORKSHOP l ENSEMBLE l PRESS l "ETT EGET RUM" l KONTAKT l

ETT EGET RUM

"Without those forerunners, Jane Austen and the Brontes and George Eliot could no more have written than Shakespeare could have written without Marlowe, or Marlowe without Chaucer, or Chaucer without those forgotten poets who paved the ways and tamed the natural savagery of the tongue. For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common, of thinking by the body of the people, so that the experience of the mass is behind the single voice."
- Virginia Woolf, A Room of One's Own

Den 8. mars 2011 höll Subfrau ett seminarium på Ateneum för att markera sitt jubileum på Kvinnodagen. Seminariet fick rubriken ETT EGET RUM, och handlade om kvinnor som har skapat sig ett eget rum för att kunna utveckla sitt konstnärliga uttryck. Seminariet inleddes med ett panelsamtal om ämnet. Moderator för samtalet var Päivi Storgård, och panelen bestod av bildkonstnären Heidi Lunabba, dokumentärfilmaren Lotta Petronella, performanceartisten och teologen Monika Pensar-Granroth och författaren Inger Bråtveit. Subfrau anser att samtalet som utvecklades blev mycket intressant och inpspirerande och här under följer ett förkortad referat som vi hoppas kan inspirera er som inte kunde vara där:

Seminariet inleddes med en kort presentation av var och en i panelen:
Heidi Lunabba, konstnär (FIN)  ”H”
Lotta Petronella, dokumentärfilmare (FIN) ”L-P”
Inger Bråtveit, författare (NO) ”I”
Monika Pensar-Granroth, feministteolog och performancekonstnär (FIN) ”M”
Päivi Storgård, moderator (FIN)

Var finns ditt eget rum?

L-P: Jag har flyttat ut från mitt sovrum och gjort det till arbetsrum, för det är det viktigaste rummet för mig. Jag sover i skrubben! Jag har varken man eller barn.  Det är ett också ett  mentalt och heligt utrymme för mig. Och det handlar också om pengar, det egna rummet.

I: Jag känner nu, efter att förut ha levt ett desperat Emily Dickinson-liv, som en "Madwoman in the Attic", att jag är friare än på länge, även om vardagen kan präglas av uppbrott och yttre påverkan. Det skrivna ordet kan ha många olika instanser, men alla instanserna kan ha en funktion, om jag lyckas att transformera dessa i mitt skrivande. Mitt rum finns i språket, och just nu (bank i träd), känner jag att: Jag är själv ett hus av ljus.

M: Jag tycker det är svårt att ta sitt eget rum, att ta sig tid för det. Jag tänker mig mitt rum inte bara på ett enda ställe, utan i min kropp, kroppen som ett rum, i det privata, i det offentliga, men framför allt ett mentalt rum som uppstår när allt är i balans, ett flow. Jag har också en blogg, som är mitt rum, där jag slåss i de konservativa kyrkliga världen.

H: Jag tänker rummet som en identitet och ett mentalt rum. Inte bokstavligen instängd i ett rum utan jag finner mina rum ute i det offentliga, på torgen med mina konstverk.  Jag vill även skapa ågot som öppnar rum hos andra.

Hur disponerar ni pengar för att distribuera er konst?

M: Jag gör det gratis. Fast pengar är ju viktigt för ens självförtroende.

I: Pengar är konstens kapital! Jag har ett stipendium nu som jag lever på. Jag tycker att det borde ingå i de konstnärliga utbildningarna en kurs om hur man söker pengar, för det är en konst i sig.

L-P: Jag har lärt mig att klara mig på lite, jag är lycklig och lever ett gott liv. Jag har min frihet! Som konstnär befinner man sig ändå i marginalen, där man kämpar med stort ego och dåligt självförtroende. Som yngre kunde jag inget, men lekte och lärde mig. Nu vet jag vad jag kan och kan värdesätta och kräva pengar efter det.

H: Jag har sökt bidrag sen jag gick i gymnasiet och alltid sett det som självklart att jag ska få pengar.

 

Hur marknadsför du dig själv?

H: Jag tycker inte att jag gör det själv, men andra tycker att jag gör det!

Har du strategier för att komma till ditt eget rum?

M: Om tiden finns så uppstår det för mig. Via utmaningar utifrån. Och att sitta och vänta….

I: När man har en materiell grundtrygghet så hör man lättare den inre rösten.

L-P: Jag jobbar  med vardagen, det intresserar mig, det vardagliga, det lilla kan också vara det stora. Det är viktigt att hålla sig vaken, om det är för gott så äter man inte! Jag trivs i utanförskapet. Motståndet skapar ett rum.  För mig är det en andlig upplevelse att gå in i det privata rummet.

H: Motståndet för mig finns i det offentliga rummet. Jag vill ta över det offentliga rummet.

I: För mig handlar det om makt. Exempelvis var det en norsk professor som uttalade sig om att män är bättre författare än kvinnor, se bara hur få kvinnor det är som får de stora litteraturprisen. Men han själv sitter med i den jury som väljer ut vilka som ska få priserna! Sånt får jag kraft av, den ilskan jag känner använder jag som bränsle för att skriva.

Får du inspiration av motstånd?

L-P: Jaa! Till exempel dokumentärfilmen Skärgårdskvinnor, där jag gjorde allting själv. Du kan lära dig tekniken! Och finna din egen väg, fast människor säger till dig att det inte går eller att du inte kan. Det är tråkigt att det finns så få kvinnliga förebilder inom filmbranschen.  Jag har varit så arg! Som kvinna och arg avfärdas du och tas inte på allvar. Jag klär ner mig numera när jag ska gå på möten, tar inte på mig prickiga skor etc.

(Till Monika:) Hur blir du bemött av kyrkan nu?

M: Min blogg blev avstängd av Kyrkpressen, pga obscent språk och provocerande regnbågsbilder. Det motståndet triggade mig, och det går inte att återvända nu. Jag har skrämt så många människor, provocerat dem, så det blivit ett ”normalt” tillstånd, de vet att jag finns där. Kyrkan är ju också den mest patrialkala strukturen i samhället.

 

Hur ser ditt drömprojekt ut?

H: Jag gör det jag vill hela tiden! Det ena projektet öppnar dörren till nästa och när pengarna tar slut får jag börja köra truck!

L-P: Transparens. Att leva mitt eget liv, våga vara ärlig inför mitt eget liv.

I:  Jag känner mig som en kvinna som förverkligar sina drömmar, och jag är i det jag gör, just nu - men jag tror mycket på drömmar och ambitioner, även om dom tycks orealistiska...

M: Att kombinera text och kroppsliga uttryck. Skapa cirkelcermonier utan någon ledare, men med text och kropp. Skapa livsbekräftande ritualer, oberoende av religion. Fira livet.